Jag hjärtar Marcus Birro.

2007 såg jag Marcus Birro på Peace & Love. Det var avgörande för mig som person, det kan jag nog helt ärligt säga. Han förändrade mitt sätt att se på mig själv, på omgivningen och framförallt mitt skrivande. Något som jag då och då nästan skämts lite över att göra. Men aldrig efter det. Aldrig efter att Birro förklarade för mig (ja jag ville gärna tro att det var mig han talade till den där eftermiddagen i Borlänge) att det är något fint, att sätta ord på känslor. Det är bra att kunna. Jag kan fan göra det.

Jag intervjuade honom till skoltidningen. Eufori.
Läste hans blogg. Läste böckerna. Lyssnade på böckerna (nymodigheten ljudbok nådde också mig). Läste krönikorna. Intervjuerna. Bloggarna om honom. Varje dag. Men så en dag, slutade jag helt.

Jag vet inte riktigt vad som hände, men det var någonting med Marcus Birro - min stora stora idol - som gjorde mig lite ledsen och jag var trött på att vara ledsen. Jag ville ta tag i mig själv och vara glad. Sommaren 2008 var Birrofri så när som på en bild jag har på honom i min dagbok. Nu är året 2009 och Birro är tillbaka i mitt liv. Eufori. Marcus Birro är återigen Eufori. Och han är lycklig. & det förtjänar han ju - lyckan och lugnet. Med Dantes och Litens bror; Milo.

(jag vet. jag är så himla sen med allt. men jag har läst svarta vykort igen. och grinat. grinat. grinat. väldigt förlösande. och fint)