Även fast jag vet...

Jag lyssnar på Håkan i natt, fast jag nog inte gillar honom speciellt mycket. Det är så himla mycket blandade känslor. Jag blir lite lätt illamående av honom, men jag vet inte om det är på ett bra eller dåligt sätt.

Jag tänker på En vän med en bil som fick mig att dansa så många sommarnätter den där sommaren som aldrig skulle ta slut men som till sist övergick i höst fast jag förbjöd den. Sen kommer jag att tänka på sommaren 2008, psykbrytet på Håkans spelning den där soliga dagen någonstans mitt i festivalen. Jag kommer ihåg pojken som varje dag matchade sina kalsonger med sin t-shirt som höll om mig och lovade att allt skulle bli bra. Han kysste mig på håret och på pannan och lovade. Han hade så jävla rätt. Så jävla rätt i att det skulle bli bra, så jävla mycket bättre till och med.