...

vi håller andan så länge
vi bara kan för vi
inbillar oss att det är nu vi räddar oss själva.

(men självklart räddar vi ingen. vi struntar bara i att andas en stund.
ett statement som gör mer för smurfrörelsen än för oss.)

Min hud doftar ditt namn och jag
funderar över huruvida det betyder att du
nött in dig i mig eller om det helt enkelt är så att jag
är din.

Du utforskar som de upptäcktsresande som upptäckte världen, du tillåter mig att vara din värld och allt det runtomkring.

Mina sinnen ropar ditt namn och jag
låter dem ropa, jag låter dem störa dagsordningen som någon jag trodde jag var lagt upp för länge länge sedan.
Du får mer än gärna vara det som stör allt vad mitt väsen innebär och du får mer än gärna flytta mina solar.
(det är du som lyser upp det mörka rummet nu.)

//
Vi vet inte vad som händer omvärlden i denna stund men det är ingenting som bekymrar så länge två par hungriga läppar får möta varandra, utforska kinder och bröstkorgar som
slår hårt mot oss. Hjärtan som vill ut. Vill byta bröstkorg. Vill in.
//

Händer som söker händer. Famlande men med ett mål, målsökande
– hetta-
Jag vill vara i dig som du är i mig och jag tillåter dig att ta mig som du vill. I din hand är jag. Hänsyslnslöst förlorad.
I hjärtslag och andhämtningar. Tyngre än allt.
(men i din utandning är jag tyngdlös)

Som nyseende ser vi som om all världens skönhet är
samlad i ögonen som betraktar. Tillbaka.

Min hud doftar ditt namn och jag
funderar över huruvida det betyder att du
nött in dig i mig eller om det helt enkelt är så att jag
är din.

.jag är din.

blaha.

Skjut mig med dina höftben.
Jag vill ha dig i mig så att det gör ont, allting har slutat göra ont och det är så jävla ovant att jag inte riktigt vet på vilket av mina likvärdigt korta ben jag ska stödja.

Bryt mig mot dina nyckelben.
Dela mig i två så att jag räcker till, jag räcker inte till längre men du verkar inte bry dig för du är så nöjd med den delen du får att du liksom, inte kanske riktigt vet, att det finns fler delar av mig.

Delar som. Tillhör. Något annat liv.
Ett liv som inte alls är lika harmoniskt och otvunget som det du ger mig. För du ger mig otvungenheten på ett sätt som inte alls känns påtvingat och inte på riktigt. Du är så på riktigt att det inte ens är läskigt att ta på dig.

Du är min verklighet och min verklighet har nog alltid varit lite för abstrakt för att någon annan ska passa in. Men du passar in. Du med dina nyckelben och höftben och nedböjda huvud som kysser mig på min ännu inte Botoxinvaderade panna.

(du böjer dig ner. Jag står på tå men når ändå inte upp och det är på något sätt. Fint.)

blaha.

Jag vill bara andas men
du har satt filter
på mig och
istället för solsken, oskuld och
-syre-


matar du mig med



//
Orkaner. Våldsporr. Utbytbara kön och
förbrukade inandningar.
//



Du tog mina origamifåglar och
krossade dem i din knutna hand.
Genom glas flög mina fåglar,
som våldsoffer låter du dem landa i


en rännsten,


nedspydd av något du misstar för
dekadens.
Rödvin. Rött vin. Rött jävla vin.
(din dekadens dödade mina fåglar)

blaha.

Du säger att jag blivit onödigt hård.

.bara för att jag inte känner något behov att i varje sekund av min vakna tid uttrycka det som känns inuti?

Någonstans slutade vi förstå varandra och jag vill inte helt gärna ta på mig skulden. Du slutade förstå och jag, jag slutade lyssna.

.det var din jävla Iron Maiden som fick mig att stänga av och ner.

Ackompanjerade av trasiga madrassfjädrar som skriker av smärta då vi rör oss utövar vi tystnad. Inte sådan där självvald tystnad som så många timmar tidigare utan en tystnad som skvallrar om – ingenting mer att säga.

.vi vinglar du och jag mitt hjärta, tillsammans fast åt olika håll vinglar vi och vi faller och vi faller isär.

blaha.

(vi kanske) lyssnar på the national och tror oss veta vad svaren på alla frågorna är. vi är för unga för att ha svaren men det är inget vi förstår. Det är ju bara

ännu något fint med att vara ung. vi måste inte veta att vi ingenting förstår.

vi dansade en sommar och trodde vi var oskiljaktiga. Det enda, har jag insett numera är att det enda oskiljaktiga jag har är mitt huvud och min kropp. skiljs de åt. så dör jag.
(och jag vill fan inte dö för jag ska dansa en sommar till. med eller utan dig)

(from the minute that you know you start slipping) jag vill fan inte vara stor fast det som händer tvingar mig att ta stora beslut. vi skriker om integritet men knullar sönder våra chanser till att bli tagna på allvar. men vafan det är ju bara

ännu något fint med att vara ung. knullandet utan aids i bakhuvudet.

blaha.

Vi lyssnar på fransk pop och dansar.
Nakna i ditt vardasgrum

som tapetserats

med;

Kärleksord och målade lyckobilder

Vi överdoserar;

varandra
oss själva
hjärtespillror på

festivalmark.
(10sekundersregeln kanske gäller här också?)

it's just poetry darling.

Någonstans på vägen hit (mot lycka. Framgång. Great kissing in moonlight)

tappades en själ och blev trampad på.

Kanske var det min. kanske var det din. Kanske var det den

vi någon gång i framtiden kanske (eventuellt. möjligtvis) kommer att dela?

Jag vill tro på händer som sträcker sig för att

rädda. (salvation is the key to true lovers delight?)

Stockholm är för litet för oss . älskling.

En stad där den enda andningsvänliga luften är den konstgjorda och ett par
bröst är lika hårda som du önskar att dina biceps var . sitter vi fast . älskling.
Jag ber en stilla bön (en sådan som sällan inte är fylld av svordomar. könsord. våra namn) för oss. Mest för dig för det är du som far illa.
Du med din jävla klaustrofobi som kommer att förstöra allt . älskling.

Med hjärtat i handen lämnar jag allt. för dig. tror jag. kanske. (inte).
Staden är för liten för dig. världen är för stor för mig.

Du brukar skratta för dig själv och mumla att ”även flickor med fula mössor får knulla” och jag undrar om jag ska känna mig träffad eller om du bara konstaterar att vintern gjort sitt antåg. återigen.
(same procedure as last year?)
Det finns så himla mycket här som inte är fint brukar du fortsätta med och jag undrar om du verkligen sett dig omkring på sistone. Det kanske bara är jag men med dig är Stockholm vackert . älskling. Det kanske bara är jag men…
min mössa är inte alls ful.

Stockholm är för litet för oss . älskling.
(men med dig älskar jag litet . andas in mig . det är så man gör .) när det är litet.
. älskling .

...

Krig. Kris. Kontrollbehov.
Inom mig. Inom dig. Kanske inom oss.
( om vi varit bättre connectade. )

Kåthet. Katalysatorer. Kärlek.
Hos mig. Hos dig. Aldrig oss emellan.
( för hur skulle det se ut egentligen. )

Karlar. Krångel. Kuksugarläppar.
Det är mig det handlar om. Det är om mig det handlar.
Det är mina kuksugarläppar du kommenterar när du
inte längre har mig inom synhåll men jag har dig inom
hörhåll.

( för du verkar ibland tro att det man inte ser det finns inte mer. )

- kuksugarläppar har hon den där. kuksugarläppar grabbar.

karlar. krångel. katalysatorer ( för ). kåthet. kärlek.
( men visar ) krig. kris. kontrollbehov(et som aldrig aldrig slår fel. )

Finally

Du ville aldrig vara någon
annanstans än i min mun
och jag gapade, blundade och låtsades att
det var så det skulle vara.
Du i mig, men aldrig jag i ditt hjärta.

Jag vet att du låtsades att
jag hade en oskuld jag lät dig ta.
Du drömde Columbusdrömmar om ny mark
att bestiga.
Eller i det här fallet,
en kropp. Min kropp.

Du ville vara den första, den sista
och allt det där emellan men
skrattade bara åt tanken att jag
skulle vara densamma för dig.

Det kändes tomt, ensamt, kallt.
Ett djupt hål innuti mig som
du gärna fyllde.
Jag blundade och stönade men bara för
att det var så du ville ha det.
Intalade mig själv att det var så
det skulle vara.

Du kom. Du gick igen, inte kroppsligt
men jag visste att så fort
du fyllt mig och du var tom
fanns du någon annanstans.
Någonstans som inte var hos mig .

Jag är tagen,
förbrukad och min imaginerade oskuld bortflugen.
Men både du och jag visste att du skulle låtsas
imorgon också. Och dagen efter det.
Och varje gång skulle du avsluta det hela med;
- Ja lilla gumman, äntligen har du blivit knullad av en riktig man.

...

( Ibland när jag pratar med Peter säger han saker som får mig att skriva. Det här är någon av alla dem som han mer eller mindre sagt åt mig att skriva. Den ska läsas upp nästa vecka. För första gången ska den framföras muntligt. Läskigt. )

Imorgon är jag soldat säger du och vänder dig mot mig.
Imorgon är jag krigsänka tänker jag men tänker inte förstöra dina drömmar om raka led och handgranater.

Imorgon är du en av alla de där rakade pojkarna som blir tvångslobotomerade. En av alla de pojkarna som får semester från krig på helgerna och som tror att det alltid kommer att vara så.

Imorgon hjärtat blir jag man på riktigt. Du ler sådär innerligt som du bara gör ibland.
Imorgon min kärlek är jag förlorad tänker jag men tänker inte säga att jag föredrar dig när du är pojke.

Imorgon är du inte längre pojken med sammetshuden och de oskyldiga blå. Imorgon är du inte längre pojken som ligger här bredvid och funderar på livet och molnens form. Du kommer nog aldrig mer tänka på molnen.

Imorgon kan du vara stolt över mig du kan säga till alla att jag har blivit vuxen nu.
Imorgon ska jag säga till alla att du rest bort för jag vill inte tänka på att du är min
krigare.

Imorgon är du min karl som inte längre ryggar tillbaka inför det som brukade skrämma dig. Då är du en av dem som längtar hem.

Det är en pojke som tjuvröker på skoltoaletten och jag


går in efter honom för att på något sätt suga in död och kärlkramp. För att de påminner mig om en tid då jag självmant inhalerade detta. Ur dina lungor.

Jag inhalerade död från någon som antagligen ville se mig självdö och förtvina men jag brydde mig inte speciellt mycket för jag kunde visst också vara lite destruktiv och farlig.

(Fast jag bara gjorde det i andra hand. )

Det är en pojke som tjuvröker på skoltoaletten och jag


kommer på mig själv med att tycka om honom utan att någonsin ha hört honom yttra ett ord. Har bara lyssnat till hans tysta tysta inhalerande. Och den tysta tysta utandningen. Men fortfarande är han närmre mig än jag ibland varit mig själv.

Jag känner mig nära någon som inhalerar något som lovar honom en långsam död med en syrgastub på ryggen. Och jag tycker om honom.

...

Jag får för mig saker;
den senaste är att virka en sjal
. eller en själ möjligtvis .

Enad front finns att köpa i Tyskland

Vad hände med den enade front vi utgav oss för att vara?
Vi föll isär och omkull.
Vi slogs i bitar som
Berlinmuren det året jag föddes.
(delar av oss kan numera köpas som souvenir i
suspekta affärer i Tyskland)

...

Vi säger att vi lever livet men
det här är inte att leva
det här är att att
överdosera på VodkaRedbull och skor vi
inte alls kan gå i för
vi brydde oss aldrig om

att
lära
oss.

Vi säger att det är nu vi ska
springa ut i världen och
erövra den men sällan kommer vi
ens till punkt i den meningen innan
vi insett att vi faktiskt kan nöja oss
med att

drömma
om
det.

Oh it's just a game right.

Vi talar vitt och brett om vad vi vet att vi inte vill vara.
Vi talar om fattigdom och kärlekslöshet.
Vi talar om prositution, vi talar om
mörkret somvi springer igenom på vår väg hemåt.


För man vet aldrig om man kan stöta på någon,
mycket farligare än sin granne, sin make, sin vän.
Det finns alltid farligare människor därute i intet.
Där ute där vi egentligen aldrig varit någon av oss men som vi,
någon gång läst om - i ett forum någonstans.


För omvärlden den vet vad som är bra och
vad som är mindre bra.
Det vet inte vi, så vi lyssnar och läser,
går på det de vill att vi ska svälja.
Vi sväljer och säger att det smakade gott.
Men det är aldrig gott.


Det är alltid så äckligt att vi i vår ensamhetgömmer oss,
stänger in oss, låser resten av världen ute. Och gråter.
Vi talar vitt och brett om det vi inte vet någonting om men
som vi vet att vi inte vill bli.
Vi talar om ett liv utan lyx, ett liv utan kärlek.
Ett liv med kravfyllt sex i utbyte mot en del av vår värdighet - i utbyte mot en tusenlapp.
Vi talar inte om att det inte är mörkret vi fruktar utan att
det i själva verket är oss själva som vi inte orkar med när bara
våra egna andetag hörs och bara ingenting syns.
Det skrämmer oss att vi inte vet någonting om oss själva,
men vi skyller på mörkret.

Mörkret som är lika tomt som våra utryckslösa ansikten.
I natten. I morgon. I en annan del av världen.

Just so you know...

Vässa dina armbågar hjärtat,

det kommer att bli svårt också för dig.

Ja, för du är ju flicka. En flicka i en värld

byggd för pojkar.

Gör det inte också dig lite illamående?

Ingenting här är för dig, allt är

för någon annan.