About being a peoplepleaser

Okej, jag är den första att erkänna det - jag är en peoplepleaser. Jag måste göra folk till lags hela tiden, det spelar ingen roll egentligen.

På sistone känns det som att jag gått ifrån det beteendet rätt rejält, saker förändrades i mitt liv till det bättre nu när man tänker efter och jag tror att jag på köpet blev starkare som människa (hur klyschigt det än låter). Men det var något som fick mig att tänka till, något som hände och har hänt flera gånger nu. Stunder då jag istället för att bli arg ber om ursäkt, för saker som inte har med mig att göra egentligen. Personer som sårat som man träffar av olika anledningar - personer som man absolut inte vill ha i sitt liv på något som helst sätt längre, personer som man bara vill vara arg på tills man dör - som man utan att vilja är trevlig mot. Man småpratar, låtsas som att man bryr sig, fast den enda man vill göra är att skrika obscena ord, förolämpa, berätta sanningar som ingen vill ha sagda om sig. Bara för att man vet att det skulle bli okomfortabelt för den andra personen.

Jag ska sluta med det. Jag kom överens med Erik om det nu per sms. Så det så. Tack för mig.