Att gråta i tunnelbanan.

Jag erkänner, jag gråter till allt. Det spelar ingen roll vad det handlar om egentligen - jag gråter om det behövs. Som jag sa till Cattis; Om jag har tråkigt så gråter jag ibland bara för att ha något att göra.

Igår grinade jag när vi väntade på tunnelbanan jag & Jessica. Av en lameass anledning som är så töntig att jag knappt vill erkänna den ens för mig själv. Så jag struntar i att göra det och erkänner bara att jag grinade. Inga krokodiltårar som när jag ser fina saker på film eller hör fina saker i en sång, men små små tårar som, om de varit i stridare ström, kunde ha förstört sminket. Totalt ovärt. Jag ska sluta gråta med smink på, det är det nya målet. Thank God for Jessica.