We dance to the sound of sirens

Jag har pluggat. diskat. badat.
Nu; äter jag vindruvor under täcket i soffan framför How I met your mother.

I den gamla lägenheten hatade jag att vara ensam, jag trodde att så fort jag slöt ögonen för att skölja ur håret när jag duschade eller tvätta bort sminket innan jag skulle sova så skulle det stå någon där. Jag var tvungen att dra ner alla persienner flera timmar innan jag skulle gå och lägga mig, för när jag satt och såg på tv fick jag för mig att någon skulle klättra upp för väggen och kolla in på mig. Jag hatade att släcka lampan i hallen eftersom det var den sista ljuskällan som fanns efter att man släckt i köket en tid. Det fanns av någon anledning ingen taklampa förrän jag tvingade Jimmy att köpa en på IKEA några månader in i förhållandet - av den enkla anledningen att jag var så förbannat paranoid.

Nu bor vi i en större lägenhet som ligger längre ner = möjligheten att verkligen ta sig in i lägenheten från marken är större. Det stör inte mig ett dugg, jag har till och med fönstren öppna. Jag är inte längre rädd att någon ska stå och stirra på mig när jag ser upp från tvättandet av hår eller ansikte. Jag är inte längre paranoid. Vad an detta? Jag förstår ingenting... Men jag är nöjd, jag älskar vår lägenhet som är lite lite skamfilad men som innehåller allt jag älskar.

Det var nog dagens reflektion.