Pretty Prettotalkin'

Jag måste ta tag i mitt skrivande. & ja, det uttalandet var så pretto att om det kommit från någon annan hade jag skjutit den personen i huvudet. Som tur var kan jag nu nöja mig med att hugga mig själv i låret med en sax. yay!

Nej men seriöst. Jag måste ta tag i mitt skrivande. Mest för att det är det enda som verkligen gör mig till mig och som verkligen får mig att släppa det tunga. Det har alltid varit så, det kommer nog alltid att vara så. Kanske blir jag ingen stor poet eller författare eller ens någon lyckad insändare, men det skiter jag i. Ja faktiskt, på riktigt.

Jag skiter i det för jag tycker om det. Jag tycker om att ha något att minnas gårdagen med, något som inte är banala dagboksantecnkingar, även om jag för en sådan också. Jag tycker om att ha något som kanske inte alla förstår men som jag förstår och som jag kan le åt, gråta åt eller bara sucka åt. För många saker är så tradigt töntiga att jag ibland skäms över mig själv. Jag bryr mig inte, för det var ju jag någon gång i livet. Right?

Jag lyssnar alltid på musik när jag skriver.
Det bara är så. Just nu lyssnas det till:
Nick Cave
Libertines
City & Colour
PJ Harvey
Stina Nordenstam.
Lars Winnerbäck


Jag drömmer om att sitta och skriva på balkongen till en lägenhet i ett hus som ser ut att komma ur en bild på Warsawa -82. Mest för att... jag vet inte. Kanske för att det finns ett nybyggt lägenhetshus i Vallentuna Centrum som ser ut så. Kanske för att jag tror att Nick Cave skulle passa in där med mig. Det skulle jag ju inte kunna neka till.